Jamen herregud så går man in här och ser i statistiken

att det är fullt ös. Men jag är ju på http://josefinelinden.se nowadays.

Häng med!

Solen hängde kvar, strålade ikapp med en förlagskollega, modig kvinna, en Ebba Range. Releasebalunsen för den vackra Kristalläpple hölls på Östermalm, inte långt från platsen där jag och författarinnan sågs för första gången. Då var det skrivmingel med Ann Ljungberg. Jag bar på ett hemligt erbjudande i mitt hjärta som jag inte kunde prata om. Jag och Ebba pratade med gemensamma vännen Åsa Hellberg, skulle senare åt samma håll utanför lokalen. Nerför backe frågar hon mig: så, vad gör du här?
Jag skriver. Svarade jag. Och hon fnissade lite och tyckte att ja det var väl själva poängen med ett skrivmingel.
Vi hann inte prata mer än så. Men dagen därpå var den berömda releasen för Susanne Boll. Där jag fattade att Ebba hörde ihop med Nina. Hon som var min hemlighet.

Nu håller jag äntligen den vackra boken i min hand, jag började läsa redan på efterfesten igår. Man kan liksom inte låta bli.
Releasen var underbar, Ebbas och Ninas tal, de galet trevliga gästerna, den vackra innergården i Villastaden. Det är en stark berättelse Ebba delar med oss. En bok om det tabubelagda ämne ett självmord ofta anses vara. I sitt tal berättade hon att skrivprocessen hjälpt henne att förstå, att begripa, att det inte var hennes fel att brodern valde att lämna. Inte hennes skuld att bära. Litet Förlag fortsätter att rada upp starka romaner om stora ämnen.
Igen: det är en sån ära att få vara med.

Läser Svensk Bokhandels bibel. Tänker på mitt debutantporträtt. Deadline snart. Jag minns att jag haft en solklar presentationstext i huvudet. Nu är det som jag råkat kastat den i papperskorgen och tryck på delete. I behov av plats för annat. Såsom hur hantera arg treåring, ettåring som sover en timme i taget och inte en minut längre, bokmässa, träningsbehov. Friskförklarad pappa!! Så nu vet jag inte vad jag ska säga om min debut. Men jag tror det löser sig.
I fredags en mycket perfekt dag. Stella var glad! Vi hängde på Ackis i city, köpte ”Stella skaffar ett syskon” av Annelie Drewsen, en sjukt trevlig tjej. Ser fram emot kvällens sagostund. Hittade fortsättning på ”Tio vilda hästar”! Min favorit! Hade absolut inte budget för den men kunde inte låta bli. 20 % på barn och ungdom just nu iallafall. Bra.
Också: boken jag längtat så. ”Allt för din skull” av Christina Stielli. Började läsa igår efter kräftor på ön. Redan på andra sidan beslöt jag mig för att aldrig, ALDRIG tröttfrustrerat skälla på min Stella igen. Någonsin.
Fredagen fortsatte med After Daycare. AD. Stella är ledig på fredagar men vi hade bestämt med två andra föräldrapar att ses i parken vid 16. De lekte som om de inte setts på en vecka, Stella, hennes bästis L och deras stora kärlek N-E. Vi bjöds in på middag över Tessinparkens takåsar. Och det var fantastiskt. Astrevliga föräldrar och barn som är bästisar. Hur lyckat? Hoppas det får vara så, att Stella kommer ha vänner för livet från den här grymma förskolan vi har. Jag har inga barndomsvänner och är ofta avundsjuk på alla tjejgäng som drar till skärgårdar och storstäder. Det vore fint att bryta det mönstret.

Mm, nu är jag ju i det där fluffiga, som jag pratar om, det där: ”Åh vad du är duktig som skrivit en roman. Och blivit antagen! Åh!”.

För det tyder (oftast) på att man har disciplin och någon form av talang om man skrivit 300 sidor som kommit igenom nålsögat. Vilket ju är himla fantastiskt.

Men i april kommer det där bytas ut. Alla kommer inte tycka lika. man kan inte invända så mycket mot att det är en prestation att ha skrivit och fått ut. Men man kan ha en jäkla massa olika åsikter om hur historien upplevs när man läser den. Många kommer säkert gilla och ogilla olika. Och det är fine så klart, alla älskar inte allt (även om de borde!!;) och givetvis gäller det även min roman. Jag kommer bryta ihop och fly till ön varje gång någon sågar, kanske ska meddela Waxholmsbolaget det så vi får tätare turtrafik?

Men en grej har oroat mig lite extra.

Tänk om någon skriver att jag skapat underhållning av och banaliserat ett tungt ämne. Tänk om någon anser min historia vara blask. Hånfull, ett tramp på de som drabbats i verkliga livet. Då tror jag inte ens att en ö hjälper.

Men så häromdagen, ett svar på tal från Ingela Lundskog, som arbetar på Stadsbiblioteket i Västerås och bokbloggar. Dvs LÄSER extremt mycket. Jag frågade för en tid sedan om hon orkade läsa mitt manus och när jag sen undrade om min rädsla var befogad svarade hon:

”Tvärtom, du lyfter ett tabubelagt ämne på ett mycket bra sätt; allt annat än underhållning om du förstår mig rätt”

(och så skrev hon visst också)

”Åhhh! Nu har jag läst ut och älskar din bok! Jag har snyftat flera ggr och motvilligt släppt ifrån mig då vardagen krävt mitt fokus på annat håll. Det är ett väldigt gott betyg när det gäller mig!”

Nu är jag lite lugnare. Mycket förvånad, lättad och extremt tacksam, tacksam, tacksam! Vi har aldrig träffats jag och Ingela men efter över ett år av dejtande i sociala medier bör det bli DAGS tycker jag.

Västerås ni får besök av Libris inom snar snar framtid.

Igår smällde det i Applebay. Som en ej random sportkille skulle sagt. Malin Roca Ahlgren firades ordentligt för sin skitsnygga ”Stadsfjäril – Barcelona Noir”. Vackra Äppelvikens Bokhandel var knökfull, vinet perfekt, den hemlagade humussen värd en egen receptbok. Malin strålade och ingens öga var torrt under hennes tacktal, ingen vågade andas när förläggare Nina Larsdotter högläste ur boken. När Nina tystnat stämde tresiffrigt antal personer in i ett unisont ”åååh Gud!”. För det är en stark och naken debut. Och ni kan tro att jag längtar till att få hänga med den och en kopp te i helgen.  

Ett Litet Förlag på en trappa

Precis som det var debut för Malin var det även första releasefesten för Litet Förlag. Jag fick träffa nästan alla mina kollegor, herregud så trevliga! Längtar mycket till förlagsmiddagen på årets Bokmässa. Dag Öhrlund fick jag äntligen hälsa ordenligt på också, tänk vad fint det är med människor som behåller sin ödmjukhet i framgång. Han har för övrigt skrivit fantastiskt om kvällen här. 

Och så den här Mia. Hon som äger den fantastiska bokhandeln. Vi jobbade ihop på TV4, en glädje att ha möten med varje gång. Då jobbade jag med Idol i hundra säsonger. Igår var hennes dotter en av dem som fick guldbiljett i rutan. Samma kväll som vi ses för första gången sedan 2010. Är inte det helt galet! Vi ska raskt bege oss till Äppelviken för sagostund, lördagar är det som gäller. Kolla deras barnavdelning liksom. Hur fint? 

Annars då? Jo, bebisen vill lära sig gå och står upp hela nätterna skrikandes, jag försöker i detta kaos göra en boktrailer själv för att jag är så förbannat envis, omslaget är snart redo för er att titta på, min femtonåriga Husky börjar verka gammal och jag är mkt ledsen över det, min treåring älskar sin stora avdelning men är väldigt arg hemma även när jag mutar henne med Stikki Nikki-glass, vi ska inte till ön i helgen för jag trodde jag var sugen på stadsliv men eventuellt har jag ångrat mig för nu är det torsdag och tystnaden är ingenstans.

Så en dag i början av sommaren. Jag släntrade ner till stranden, solen bländade milt, havet och glitter och allt det där. Ensamma på stranden en familj. En vacker dotter med bok bredvid. Som plötsligt bländade mer än sol.
Maria Gripe.
En flicka i tolvårsåldern med en stor författare under armen.
Var kände jag den lyckan förut? Maria ett sting från barndomen, från mystik med tordyvlar. Men jag mindes något mer nyligen, hjärtat mindes.
Just det. Erika Vallin.
En kväll på Forma Books fick jag träffa denna fantastiska kvinna, som ett väsen, lite. Pga oerhört skör, vacker och enormt begåvad. Och sägs vara vår nästa Maria Gripe.
Flickan på stranden fick genast Erikas ”Flickan vid Glastornet”av mig. Häromdagen fick jag den åter. Med ett lyriskt ”Så bra! Och vet du, hon har skrivit en till!”.
Att se denna unga vackra tjej brinna för litteratur.
Det blev ett mycket fint resultat av en bloggträff hos B Wahlströms.

Det är ändå mycket härligt att på morgonen ta tag i necessären för att inse att, nä det där behöver jag inte misslyckas med idag. Kl 8 virvlade en vacker liten älva in och lade fantastisk make. 10 sharp satt jag hos Adam på YOUSthlm för att se ut som jag gjort massor men ändå precis stigit ur fel sida sängen. Sen kom den fantastiska fotografen. Underbar människa. Och intressant. (Och skitsnygg givetvis). Jag började fegt med ngn vit blus men insåg ganska snabbt att det inte var jag. Alls. (Blus liksom? Vem säger det ens? Min man iofs men om alla överdelar typ linnen så det räknas inte.)
Så det blev svarta tatueringar till orangea MarcJacobs-toner. Busiga blickar mot rosenväggar. Uppsatt och minnetonkas, skinnjacka mot kyrka. Bebis och skratt i soffa. Och varg.
Nu ska jag hämta på förskolan med ett helt Nyhetsmorgon i ansiktet.
Hej!

Detta lite nya fenomen? Håller på att sätta mig in det hela, hur används den egentligen och ger det utdelning? I vilka forum? Det är ju ganska viktigt att inte göra något bara för att. Som företag som bygger en mobil app utan funktion. Ingen vill ladda ner en app som inte är ngt annat än ett visitkort. Då blir det badwill. Bara för att företaget ”ju måste ha en app för det har alla nuförtin”. 

Men jag har ju en låt, och en story. Så det kanske kan vara roligt att göra en trailer ändå. Hittar inte supermånga jag gillar på nätet men en tar andan ur mig. Bra jobbat Rabén & Sjögren! 

http://youtu.be/NAGSgDbF8iM

Ja, det finns ju ett sådant. Idag hamnade Creep i playlisten.

Pga allt.
Funderar nu över den egenskrivna huvudlåten som är themesong till hela storyn.
Denna:

https://soundcloud.com/josefine-linden/when-love-speaks-reason-must-be-quiet
Vill göra ngt med den till bokmässan. Ngt kul. Nån sorts digital kampanj. På TV4 gjorde vi en julhälsning i form av mig på sång. Folk hade den sedan som ringsignal.
Det var kul!
På torsdag foto. Snart Babylonpremiär med en Cecilian. Och vidare skiss!
Och en tung tung tung tisdag.

Inom mycket omedelbart ska det fotograferas. Till debutantporträtt, omslag, PRESSBILDER.
Herregud.
Ibland undrar jag vems liv det här egentligen är. Det börjar KÄNNAS nu, brännas. Och var ska jag ta bilden som ska följa mig resten av livet? Kanske ska jag återanvända bröllopsbilden? Den är jag ju nöjd med. Fast då är det inte mannen på bilden som skrivit brevet. Eller boken.
Försöker få en Adam att göra mitt hår. Fotografen är fantastisk, det har jag sett på mina kollegor. Men var ska vi vara då? Vad och var är jag?
Svårt.
Bokmässa snart, omslag fantastiskt, ska göra visitkort, boka seminarier. Och: min baksidestext ska vara klar inom cirka en månad.
BAKSIDESTEXT!
Som ska klara av att få alla att förstå att det inte är en sorglig utan underhållande historia.
Well.