Om Josefine

Jaha update:
Jag romandebuterar 2014 på ”Litet Förlag”.
Arbetstitel: ”Tiden går så långsamt när man tittar på den”

Kort Version:

Bor på Östermalm i Stockholm med man, husky och två döttrar födda april 2010 och oktober 2012.  Är riktigt bra på tre saker; sjunga, skriva och prata. Mindre bra på mkt annat. Har civilingenjörsutbildning i medieteknik på KTH och journalistik på JMK , årskort på Norra Stå och nyköpt litet hus i Sthlms SkärgÅ (nej okej det rimmade inte helt men så är det iallafall). Efter fem år som bland annat konceptutvecklare  på TV4 är jag nu föräldraledig från projektledarjobb på Kungliga Bibliotekets utvecklingsavdelning LIBRIS. Mitt manus var klart i sin första version i december 2011 och efter två förlags förslag på ändringar och ett nu egenupplevt förslossningstrauma är jag redo att entra edit mode. (Som man säger på svenska.)

Lång version:

Allt är egentligen Magnus, Brasses och Evas fel. Och Rikard Wolffs. Jag var runt fyra när den förstnämnda trion lärde mig läsa, vi gick från enklare saker till Mio min Mio, den första riktiga bok jag läste. På 6-årsverksamheten fick jag läsa högt för barnen när fröknarna drack kaffe. Ni fattar, man var inte populärast i klassen. När jag var 8 flyttade vi från Borås till Stockholm (alla var Djurgårdare, jag blev AIK:are men det hör egentligen inte hit). Jag introducerades i ny klass med ett ”Josefine är jätteduktig på att läsa, nu ska hon läsa högt för er”. Det är då man blir en sån som skriver ner Rikard Wolffs sommarprat på papper och ser ”I bomullsfältens ensamhet” på Dramaten i stället för att leka med de andra barnen.

Men tur var väl det!

Efter musikallinje på gymnasiet och diverse egendomliga utbildningar som hundkurator och webbproducent (jo det hette så, och ja vi använde Director och nej Facebook fanns inte), ville jag in på KTH. Mest för att det var sjukt otippat tror jag och enligt alla helt omöjligt. Efter ett år på komvux och bra resultat på högskoleprovet gick det dock alldeles utmärkt. Under Civilingenjörsutbildningen i Medieteknik läste jag också journalistik på JMK och hittade tillbaks till skrivet igen. Jag började frilansa som musikjournalist parallellt med utbildningen och innan jag hunnit tänka exjobb hade jag turen att bli kontaktad av TV4 Digitala Medier. Där blev jag kvar i 5 år som redaktör/projektledare och sedan som konceputvecklare för de stora formaten inom nöje och sport på mobila plattformar.

Romanen ringde i huvudet länge, från att vi köpt vårt lilla örnnäste på Kungsholmen tror jag, 40 kvadrat med terrass mot Karlbergs slott, en underbar utsikt över vatten och Birkastan. Jag minns hur jag försökte visualisera att ha en bebis där, att sitta och äta middag men det slutade alltid med att jag gick in och låste om mig. Så man kan nog säga att Caroline och hennes handlingar föddes ur min största rädsla. Eller nåt. Jag började skriva ner berättelsen när jag var föräldraledig med min äldsta dotter, Stella. Vi hann inte mer än hem från BB förrän jag slutade beundra utsikten och vi fann oss barnvagns-köande till lägenheter på nedre botten. Av en slump hamnade vi på Östermalm och nu vill jag aldrig flytta härifrån.

Under sista delen av min ledighet skrev jag 10 000 tecken per dag och när Marcus tog över Stella i september 2011 levde jag drömmen nån månad. Ni vet, den romantiska drömmen, om att sitta på cafeer med sitt manus och se svår ut. Det var just precis lika fantastiskt som jag befarat och det gav mig än mer längtan efter publicering. Under perioden vann jag en tävling på skrivarsajten 1av3 och priset var lektörs-hjälp genom hela manusprocessen! Det visade sig vara författaren till en av mina favoritböcker, ”Göteborg i Päls” och hans utlåtanden borde jag skriva ut och rama in för att aldrig tvivla. Innan detta hade jag även funnit Leffe Delo, som första gången vi sågs dissekerade det mesta men mildrade det med ett ”storyn är skitbra och du har ett jävla vackert språk”. I oktober 2011 började jag som projektledare på LIBRIS, Kungliga Bibliotekets utvecklingsavdelning, och skrivtiden fick lida lite men på lucia samma år skickade jag mitt manus till det första förlaget jag haft kontakt med. Gissa högtidsstunden när mailet gick iväg (jo jag hade fått lov att maila direkt till förläggaren).

Nu är det ett år senare, min 7 veckor gamla Sofia andas varmt i mitt öra och jag har öppnat dokumentet igen. Sedan jag mailade det första förlaget har manuset gått till några få till, två förlag har visat intresse men vill ha ändringar. Åt olika håll. Ironiskt nog hamnade jag själv i någon sorts depression efter ett upplevt trauma en vecka efter förlossningen vilket gett mig ny syn på texten. En upplevelse jag gärna varit utan men som jag nu kan göra det bästa av. Nu har jag två barn, ett nyköpt litet hus på en ö i Stockholms Skärgård och ett manus som anses vara ”bladvändare” av fler än en person i branschen.
Det vore ju dumt att ge upp drömmen nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: