Jag tror att det är lycka som känns såhär

Stella

Den här tacksamheten som väller över en i takt med vågornas ljud mot kaj. I fredags kom vi hem från Nice och i lördags kastade vi oss på dagens enda båt ut till ön. Vi köpte huset i september så våren är nyhet för oss. Och så vackert det är. Jag kan fortfarande inte begripa att det är vårt. Att mina barn ska få växa upp på en ö i Stockholms skärgård, ha flytväst som ett andra skinn. Grannar har vi också, fantastiska sådana. I lördags bjöds vi på fika hos en underbar tjej jag lärt känna via Instagram. Ännu ett bevis för min tes om att Sociala Medier hjälper en till vänskap i det riktiga också. I söndags kom en annan barnfamilj på spontan morgonvisit, med sin son i skottkärra. Ni fattar, idyllen. Samma familj fikade vi hos på eftermiddagen efter att jag målat uterum och lillebror visats runt. Stella och Sofia omges alltså redan av barn mellan 1,3 och fyra år. Som hon och lillsyrran kommer hänga runt med vid lägerelden. Jag misstänker redan vilken son som kommer hålla gitarren.

Jag stannade kvar. Marcus åkte hem, men jag stannade. Jag är extremt mörkrädd. För vad som gömmer sig däri och stryker runt. Inte för grävlingen som bor hos oss, inte för kattugglorna i trädet bakom huset. Inte heller för att någon skulle ta sig till ön nattetid. Det är om dom som bor på den outforskade delen av ön jag fantiserar ihop historier. De okända.

Men, de kom inte! Klockan fem var det ljust, fåglarna överröstade Nyheterna och jag inväntade att barnen skulle vakna. Vi drack kaffe och välling framför brasa, dörren på glänt för fågelkvittersfasad. Vi målade klart uterummet, plockade blommor. Lagade pannkakor och tog med oss till stranden, där vi satt på en filt, lyssnade på vågorna som slog. I väntan på eftermiddagsbåten grät jag nästan på bryggan. Barnen sov i dubbelvagnen, båten surrade, jag hörde att den var på väg – det var tur, blöjorna var helt slut och ingen affär finns det på ön. Och så insåg jag att det onda i magen var borta, att jag inte haft en helfigur-spegel på tre dagar, att jag glömt att ens kolla om jag har parfym eller deo därute.

Jag tror att det är lycka som känns sådär.

 
Kluck

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: