När det händer på riktigt.

Det är obegripligt ändå. Mitt manus handlar om just precis det som hänt vid Slussen. En kvinna lika gammal som jag, med ett barn nästan lika gammalt som mitt. I min roman överlever barnet, i livet inte. Jag sitter här mitt i manusredigeringen, avbryter, tar upp  min 2-månaders och håller hårt. Hoppa har jag aldrig velat. Min barnmorska under den här graviditeten är den enda i Sverige som skrivit en avhandling om förlossningspsykos och depression. Jag valde henne med omsorg då min första graviditet kantats av sjukdom. När jag tog ett glukosbelastningstest och skulle hänga kvar i väntrummet ett par timmar passade jag på att läsa hennes skrift (den sammanfattade versionen). Det stod klart att jag varit ett solklart riskfall efter min första förlossning. Jobbig graviditet, akutsnittad, misslyckad amning … Men allt jag kände då var glädje. Över det nya livet och över att sjukdomen upphört i och med barnets födelse.

Så nu, har jag haft en andra graviditet som varit så normal den kan bli, jag har kunnat njuta; herregud jag målade köksluckor i vårt nya skärgårdshus två veckor innan det planerade snittet. Allt raserades när Sofia var fem dagar och jag fick läggas in på sjukhus igen. Och ja, ledsen och deprimerad det var jag och när psykologer och präster menar att jag råkat ut för ett trauma håller jag med dem. Men hoppa från en bro, det har jag aldrig varit nära att ens tänka på att vilja.
Det är så oerhört sorgligt, det här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15823836.ab

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: